Jag faller aldrig, jag snubblar
-
“Av vardagens längtan efter närhet gör Tommi Salmela dansteater med humor och värme. Tvåsamhetens skörhet och lycka. Det skulle kunna vara underrubriken till Tommi Salmelas ömsinta dansverk Jag faller aldrig, jag snubblar, som nu spelas på Atalante. I en dansteatertradition och stil som för tankarna till den svenska mästaren i genren, Birgitta Egerbladh, gör Salmela koreografi av vår längtan, förväntan och ängslan inför det nära mötet med en annan människa. Astor Piazzollas vemodiga toner målar stämning över scenen som är dukad för två: ett par enkla pallar och vid rampen två kuddar prydligt placerade i par. Ljuset färgar den antydda bädden röd. En man och en kvinna ska mötas för första gången och Bach brakar in, i full konsert. Det är ett djärvt musikval, men Salmela undgår den hotande taffligheten när rörelserna ska leva upp till det storslagna i musiken med hjälp av humor och en innerlig, mänsklig värme. Det ÄR stort att mötas och det känns här. Tommi Salmelas Åke är en ängslig perfektionist. Det är han som stryker, viker kläderna i perfekta högar och har svårt att se den han bjudit ut i ögonen. Åsa Thegerströms Anna är frimodigare, både till kropp och själ. Hon leker med sig själv medan hon väljer vad hon ska sätta på sig och hon inviterar mannen hon stämt träff med. Stycket har ett upplyftande genusperspektiv, det här är ett människors äkta möte som utmanar traditionella könsgränser. Ur vardagens handlingar och stämningar hämtar Salmela sin koreografi. Blickar, gester och steg växer ut till dans. På krogen som i badrummet. Grovkornigt kul och finstilt allvar. Och allt sitter i kroppen. Kompositionen lider av lite kantigheter och emellanåt tappar historien tempo, men mycket kompenseras av dansarnas generösa personligheter. Under trekvart ger de vår längtan ett rörande skimmer - och till och med med spänning på slutet. ”
Lis Hellström-Sveningson Göteborgs-Posten 2006-04-01
Artiklarna publiceras med särskilt tillstånd från tidskriften och författaren
