Härmapa
Anna Källblad
Koreografen Anna Källblad gör dansföreställningen Härmapan i samarbete med designgruppen Uglycute i ett 13 000 kubikmeter stort rum, 30 meter under jorden – i R1 (Reaktor 1) på Kungliga Tekniska högskolans område. R1 är Sveriges första kärnreaktor (1954 - 1970) avsedd för forskning om kärnkraft, produktion av isotoper för industrin och (utveckling av) kärnvapen, som för första gången öppnar portarna för experimentell scenkonst.
Studenter på medieteknikprogrammet på KTH har i samarbete med studenter från Luleå tekniska universitet byggt upp en installation för besökare.
-Koreografin och dansen i föreställningen kan kanske uppfattas som ”ful” eller ”klumpig” av en del. Dansarna rör sig inte ”vackert” hela tiden i produktionsprocessen. Här brukar vi dansen till ett syfte. Men det viktiga för mig är att synliggöra människan och hennes rörelser. Är den arbetande kroppen vacker? Jag tycker det! Säger Anna Källblad som också beskriver R1 som ett bissart - helt isolerat - skydsrum.
Föreställningen Härmapan problematiserar både vad dans och design kan vara. Som helhet, en dansföreställning om tid, reflektion och rörelse, och som ställer frågan vad vårt överdimensionerade konsumtionssamhälle gör med oss.
Musiken i föreställningen är komponerad av bland andra Luis Milàn och Alonso Mudarra,som båda levde i Spanien på 1500-talet och skrev kompositioner för vihuela, ett tidigt gitarrliknande stränginstrument som är en föregångare till gitarren. Annette Taranto sjunger a cappella vilket är mycket ovanligt när tidig musik framförs.
- Musiken i Härmapan är hämtad från slutet av 1500-talet och första halvan av 1600-talet. Den framförs a cappella av enbart en röst trots att den är komponerad flerstämmig eller med basso continuo, en improviserad form av ackompanjemang.Säger Anette Taranto, som också gjort alla musikaliska arrangemang.
Så förenas kroppens egna instrument: rösten och rörelsen i sång och dans - människans mest tidlösa och universella uttrycksmedel.
Vi frågar Uglycute:Varför samarbete med Anna Källblad?
Uglycute är intresserade av att se hur produktionen av våra objekt skulle kunna se ut om den koreograferades av ett proffs - en estetiserad och poetisk produktionsapparat.
Är det första gången Uglycute arbetar med dans?
Uglycute har tidigare gjort scenografin till föreställningen Design och terrorism på Teater Bhopa.
Vad kan konst/arkitektur/design tillföra dansen?
Rummet och sakerna som ligger i det.
Finns det gemensamma beröringspunkter enligt ert synsätt?
Allt hänger ihop på nåt sätt det är extra intressant om beröringen sker på ett stort avstånd. Ifall punkternas sammansättning kan bli synlig och föras närmare varandra.
Lokalen, R1, hur utmanar den er?
Skräckblandad förtjusning.
Uglycute skriver om Härmapan:
Massproduktion är att härmas. Att konsumera en massproducerad vara är att göra likadant som någon annan. Detta gör oss alla till härmapor.
Att föreställa sig något och sedan materialisera det är djupt mänskligt och kanske det som skiljer oss från djuren.
Dans är traditionellt att röra sig utan ett materiellt syfte - det är rörelsen i sig som är det intressanta. Design är traditionellt att bestämma hur ett objekt skall se ut utan att tänka på hur rörelsen ser ut när det skapas.
De flesta produkter som vi konsumerar produceras i tusentals kopior under förhållanden vi ofta inte känner till.
Uglycute är en designgrupp som formgivit ett antal specifika produkter. Produktionen av dessa produkter har Uglycute bett Anna Källblad att koreografera.
Inom dans är rörelsen slutprodukten. Inom design är rörelsen i produktionsstadiet ofta ett nödvändigt ont på vägen mot slutprodukten. Härmapan vänder på dessa begrepp och låter tillverkningen av produkten bli produktens höjdpunkt.
Anna Källblad frågade Uglycute om dom vill arbeta med scenografi till en föreställning. Uglycute frågade då Anna Källblad om det skulle
vara möjligt att under föreställningen producera ett par produkter.
Alt. 2
Massproduktion går ut på att tillverka flera varor som alla liknar den föregående. Om någon vara skiljer sig från den föregående är det något fel på den - den måste slängas eller göras om. En dansare övar in en rörelse så att hon/han kan upprepa den kväll efter kväll. Denna upprepning/övning leder i bästa fall till förbättring.
Samarbetet mellan Uglycute och Anna Källblad är en estetiserad produktionslinje där fokus ligger på produktionen inte på produkten.
Uglycute formger produkten och Anna Källblad koreograferar produktionen. Produktionen får på så sätt en ny betydelse. Den ofta anonyma produktionen får en poetisk och dramatisk prägel. Möbler och objekt laddas genom dansen med nya värden.
Föremålen som framställdes under föreställningen utbjöds till försäljning den 12, 20 och 21 december 2008 hos Uglycute.
Fotnot: De rutor och siffror som täcker väggar, tak och golv i den fd reaktorlokalen är ett minne från tiden när verksamheten lagts ned och man gick igenom lokalen för att försäkra sig att det inte fanns någon strålning. Detta gjordes med ett 10 cm stort mätredskap vilket gjorde att varje fyrkant (1x1 m) fordade 100 mättillfällen. Det stora hålet i mitten är platsen för reaktorns uranstavar.
