I Need a Witness to Perform
Kajsa Sandström / David Bergé
I need a witness to perform ingick tillsammans med Scratch memory av Anna Koch i programmet 2 solon från WELD.
Intervju med Kajsa Sandström av Isabella Roos
Kajsa Sandströms dansföreställning I need a witness to perform formades utifrån kroppsliga dagboksanteckningar. Folk spelar in sina röster som dagboksanteckningar eller filmar sig själva pratandes in i kameran. Aldrig har jag hört talas om någon som dansar dagboksanteckningar. För att ta reda på mer om det spännande tillvägagångssättet sökte jag upp Kajsa som fick svara på mina frågor.
DU HAR JU FÖRT DANSDAGBOK FRAMFÖR DIN KAMERA I DATORN ETT TAG INNAN DU TOG FRAM DITT SOLO I NEED A WITNESS TO PERFORM. VAR DET KUL ATT FÖRA DANSDAGBOK? SKRIVER DU DAGBOK OCKSÅ?
Jag började föra dansdagbok, inte i första hand för att dokumentera mitt liv, utan för att hitta en daglig rutin genom vilken jag kunde utforska rörelse och performance. Eftersom jag reste väldigt mycket vid tidpunkten kunde jag inte basera min träning på en fysisk plats, en dansstudio till exempel. Min dator var något jag alltid bar med mig, och därför gav jag mig uppgiften att dansa en gång per dag, i den miljö jag befann mig, framför den inbyggda kameran i datorn. Det var en lekfull uppgift till en början, men det blev särskilt roligt att titta på materialet efteråt och upptäcka saker från miljöerna jag själv inte varit medveten om när jag filmade.
Jag har oftast en skrivbok i väskan, men jag kallar den inte dagbok, för där ryms alla slags anteckningar; telefonnummer, listor, tankar om jobb eller skisser och annat för sånt som måste bli ihågkommet eller kommuniceras.
ÄR DET NÅGOT DU SKULLE REKOMMENDERA? TYP RÖRELSEDAGBOK FÖR ALLA? VAD SKULLE HÄNDA DÅ?
Det jag upptäckte när jag börjat föra dansdagboken var hur många överenskomna regler det finns som styr hur vi beter oss utifrån en viss miljö. Det räcker med att till exempel dricka ur kaffekoppen på ett sätt man vanligtvis inte brukar göra för att lägga märke till hur rörelsen får en annan innebörd när den berövats sin funktion och effektivitet. Det är intressant att testa gränserna för vad som är möjligt i, och utifrån, vilket sammanhang. Kanske leder det till att man känner sig friare i sin kropp, eller i en viss miljö? Det är en enkel sak man kan pröva för sig själv eller tillsammans med andra.
VAD ÄR DET SOM GÖR DANS TILL DANS, ALLTSÅ VAR LIGGER GRÄNSEN MELLAN VARDAGLIGA RÖRELSER OCH DANS?
Jag tror att det handlar om medvetenheten man har i utförandet. Att om man rör sig med intension att dansa, så dansar man, även om utförandet av rörelsen är att knyta skorna. Men det är klart att man tränar sin fysiska medvetenhet genom olika danstekniker och dessa genererar rörelsekvalitéer som i sig går att känna igen som dans; liksom en praktisk rörelse går att känna igen även om den berövats sitt konkreta sammanhang.
I EN TEXT OM DITT SOLO FINNS EN TANKE OM ATT EN PLATS HAR EN INNEBOENDE KOREOGRAFI. VAD BETYDER DET?
Den inneboende koreografin är till exempel det system genom vilken människor färdas från en plats till en annan, hur rörelsemönstret i ett kök oftast handlar om att plocka med armarna och vända sig ett halvt varv i taget, eller vad som skiljer ut det man inte gör ett museum. Den inneboende koreografin kan vara arkitektoniska, så väl som socialt överenskomna, mönster genom vilka människor rör sig på privata, publika och semipublika platser.
