Om orörlighetens omöjlighet i Universum
Bengt Gustafsson
Professor Bengt Gustafsson valde rubriken "Om orörlighetens omöjlighet i Universum" för sitt föredrag för att markera ett omvänt perspektiv till essän, "Tankar om rörelsens omöjlighet och om dynamiken i fysiken", som var hans bidrag till "Hänryckning och ohygglighet" en antologi om Margatetha Åsbergs koreografiska verk.
Tanken att rörelsen är en omöjlighet uppstod ur ett filosofisk-logisk paradox som kallas "Zenons paradox". En sköldpadda startar ett lopp långt framför Akilles. Vid varje givet tillfälle har Akilles tagit in på sköldpaddan, men eftersom sköldpaddan också rör sig frammåt kommer sköldpaddan att fortsätta att behålla sitt försprång. Därför kommer Akilles aldrig ikapp och förbi sköldpaddan. Det faktum att en man som i verkliga livet försöker springa ikapp med en sköldpadda mycket snabbt kommer att passera sköldpaddan förklarades av antikens greker med att - dvs rörelsen - var en illusion.
"Zenons paradox" löstes på 1500-talet eftersom man då insåg att oändliga talserier (sådan som kom ut ur beräkningar om Akilles och sköldpaddan) resulterade i ändliga summor. Men rörelsen är ändå under debatt eftersom Einstein avskaffade rörelsen i sin fyrdimensionella rum-tid dimension som fångas i den sk "Einsteinkristallen, ett fruset tillstånd mellan då och nu och i detta tillstånd förekommer inte rörelse.
I mikrokosmos gäller kvantmekaniken där rum-tiden är mångdimensionell. Tiden är inte ett kontinuum utan rör sig språngvis (om detta vet ingen något säkert men det är en möjlighet att det förhåller sig på detta sätt). Den bästa beskrivningen är filmrutans minimala icke-kontinuerliga rörelse.
I dagens föredrag gör professor Gustafsson en 180 gradig omsvägning och driver istället tesen att det är orörligheten som är en illusion, besläktad med tankar om tillstånd av "balans" och "harmoni". Men samtidigt är den en praktisk - och omtyckt - tankeillusion för människans och vetenskapens förståelse av världen. Och här visar Gustafsson en bild av Universum från 1500-talet, en bild som beskriver "sfärernas harmoni", dvs det av Gud skapade icke-kausala tillstånd som rådde överallt i Universum - utom på jorden där djävulen och människan härjade.
Tycho Brahe blev den som först rubbade balansen genom en observation på slottet Herevadskloster år 1572 då han noterade en förändring på stjärnhimlen, en ny stjärna, en supernova i stjärnbilden Cassiopeja. Isaac Newton och Thomas Wright var också eniga om att universum inte var stabilt - och nu uppstår den oroande tanken vad händer om inget är stabilt? Hur kan man visa att vad som helst inte kan hända trots att Universum är instabilt? Lösningen på den problematiken var "3 kropps problemet", tack vare lösningen på detta och flerkroppsproblemet kunde Leverrier år 1846 kalkylera sig fram till planeten Neptunus existens, pga de redan upptäckta planeternas beteende.
En som studerade tre- och flerkroppsprobelen var Henri Poincaré, som år 1903 skapade teorin om dynamiska system inom vilken han formulerade den första kaosteorin, små förändringar i initialvillkoren leder till exponentiellt ökande skillnader (mer känd som "fjärilseffekten"). Kaosforskningens kärna är rörelse - hur strukturer uppstår i närheten av kaos. Man skulle kunna säga att kaos är naturens metod att skapa komplexa strukturer.
Poincaré var en av pionjärerna inom den speciella relativitetsteorin och han inspirerade Albert Einstein till tanken om att tid inte har någon absolut betydelse. Einstein, denne komplexe och "allt för gullade med" vetenskapsman lade fram den kosmologiska ekvationen" som beräknade storleken av Universums expansion. Men Einstein insåg aldrig det verkligt revolutionera med denna teori - pga han var fast i sin tradition sin estetik om ett konstant Universum.
Det gjorde däremot Edwin Hubble som 1928 upptäckte det vi kallar "Big Bang", en felaktig benämning eftersom det Hubble beskrev inte var en "stor smäll" utan snarare är något som kan liknas vid den expasion som vidtar då en russinkakedeg börjar jäsa. Degen exploderar inte men däremot förflyttas russinen bort från varandra av degmassans expansion. Det är inte en tillfällig rörelse utan en konstant pågående expansion. Det vill säga den materie russinens motsvariheter planeter, stjärnor mm ligger inbäddade i fortsätter att expandera. Om man skulle befinna sig på ett av russinen skulle man inte uppleva någon förändring trots att russinen i periferin rör sig, eller snarare förflyttas, mer än de som är centralt placerade.
Universums expansion startade för ca 5 miljarder år sedan. Detta är givetvis en rent teoretiska beräkningar, men det är vad man vet idag. Något som också befinner sig i samma hyperteoretiska tillstånd är teorierna om det vi i dagligt tal kallar "svarta hål". Egentligen rör det sig om extremt täta samlingar av materia men de kallas hål på grund av att gravitationen är så stark i deras omedelbara närhet att absolut ingenting släpps ut, dvs de får rörelsen att upphöra.
Som avslutning på föredraget visade professor Gustafsson bilder på kolliderande galaxer (tagna med rymdteleskopet Hubble) och berättade om händelseförloppet kring vad som skulle kunna kallas galaxernas dans.
Slutsatsen av föredraget blev att i Universum är rörelsen den viktigaste förutsättningen, grunden för all tillblivelse.
