I Mellanrum
Anna Bergström
Anna Bergström är dansare och danskonstnär. Hon skall under våren göra två projekt i en lägenhet som Atalante hyr i samma hus som scenen.
I hennes skapande ligger fokus och hjärta i det integrerade och kollaborativa arbetet där människor och konstformer möts. Just nu tar hon del av ett mentorsprogram på Kultur i Väst. I samband med det har hon skapat en lägenhetsföreställning som spelas för fyra personer i taget ovanför Atalante.
Vad ska du göra på Atalante?
Jag kommer att visa solot I mellanrum från ett residens som påbörjades i höstas. Början till verket kom ur att jag var med i ett mentorsprogram på Kultur i Väst. Jag hade redan ganska klara bilder av verket och tog det sedan vidare via mentorsprogrammet in i residenset. Det är ett solo som bygger mycket på bilder från personliga historier om hur jag relaterar till min egen kropp. Att hålla fast vid saker rent fysiskt och att hämmas av detta kan bli till en känsla av mellanrum, vägskäl och komma till ett tillstånd av acceptans. För mig är detta en konstant pågående process i livet. Bilderna jag har arbetat fram kommer inte att ligga i kronologiskt ordning utan mer bilda en känsla av varande. Jag vill att detta varande i sig självt ska berätta, inte historien.
Vad har varit den störta utmaningen i att arbeta med ett dansverk för en lägenhet?
Jag har känt mig väldigt bekväm med att verkat i ett rum som inte är en traditionell scen. En barriär är borttagen, det är mycket mer människa och verklighet. Det är avskalat för att rummet är avskalat, lite diskbänksrealism. Det blir ett väldigt kroppsligt verk och jag har medvetet valt att inte använda ord. Det är min kropp här och nu. Utmaningen har legat i att hålla sig till ett koppsligt fokus och att inte lockas till orden. Att hitta en balans i rummet mellan den här diskbänksrealismen och verkets substans. Jag känner mig bekväm och publiken känner sig förhoppningsvis bekväm och inbjuden.
Hur kommer det att vara när publiken är så få?
Verket påverkas mycket av publiken. Det kommer till liv när publiken är där. Det kommer att vara stor skillnad om det är en person eller max-antalet fyra. Det kan kännas intimt i det avskalade men det kan också bli en avslappnad samexistens. Jag hoppas att publiken också ska känna så. Det ger mig möjlighet att kunna ta/ge tid till varje person som är där.
