Eight songs for a mad king
MODEensemblen
Ur programmet (all information avser tiden före hösten 1994):
Om kompositören: Peter Maxwell Davies (född 1934) räknas som en av Englands ledande tonsättare. Hans verklista upptar mer än 160 opus för de mest skiftande besättningar: opera (t.ex Taverner och barnoperan Cinderella) balett (Salome, Caroline Mathilde) orkesterverk – (t.ex fyra symfonier, viloin- och pianokonserter) körverk (t.ex O Magnum Mysterium) samt kammarmusik
Sina kompositoriska rötter har Peter Maxwell Davies i Darmstadtskolan (tolvton) och i sina studier för Petrassi i Rom 1957. Hans självständighet och mästerskap ligger i hans blandning av intelligens och känsla och hans sätt att kombinera 'medeltida mysticism, modernistisk stränghet och glad tillgänglighet'. (New York Times.) Peter Maxwell Davies är en ofta anlitad dirigent och leder Fires of London, efterföljare till Pierrot Players. (Se också Lennart Halls artikel i Unga Atalante 5/94.)
Om verken
Tenebrae Super Gesualdo (Text av Gunno Palmquist) Tenebrae – mörker – består av fyra meditationer över Gesualdos (1560-1613) Tenebrae. Detta stycke är ett av Gesualdos märkligt kromatiska verk och Peter Maxwell Davies använder några korta avsnitt i tre interludier. Texten i dessa mellanspel är sammantaget: 'Attendite et videte, si est dolor similis sicut dolor meus'. ('Ge akt på och se om det finns några sorger likt mina sorger'.) Gesualdos egen erfarenhet som hustrumördare ger stark relief till texten.
Peter Maxwell Davies stilmedel är mörk instrumentation (ett par ställen 'lyser till' med en ljusare instrumentation), långsamma och delvis flytande tempi och svaga nyanser. Visst är Peter Maxwell Davies meditationer kommentarer till Gesualdos verkglimtar, men bla. verkets form – med Davies första meditation som första sats – kan också ge den motsatta upplevelsen.
Eight Songs for a Mad King (Text av Lennart Hall, ur Unga Atalante 5/94) Peter Maxwell Davies komponerar gärna utifrån idéer med verklighetsanknytning. Alldeles särskilt inspirerande tycks han finna den verklighet som visar sig vara overklig. Verkligheten bakom Eight Songs for a Mad King är ett kungligt öde. Det handlar om George III av England som regerade mellan 1760 och 1820 och som utvecklade en så svårartad manodepressiv läggning att han periodvis – med våld – fick tas om hand för vård.
I sin ägo hade kungen en liten mekanisk orgel med vars hjälp det var möjligt att få åtta olika melodier att ljuda. Instrumentet använde kungen som klingande förebild när han i oändligt långa, maniska undervisningspass försökte få några domherrar, infångade i trädgården på Windsor Castle, att upprepa de åtta melodierna.
Instrumentet, som finns bevarat, blev den speciella detalj som satte fantasin i rörelse hos Peter Maxwell Davies och hans librettist, den australiensiske författaren Randolph Stow.
Randolph Stows texter till Eight Songs for a Mad King är tänkta som kungens monologer alltmedan han lyssnar till hur hans infångade domherrar försöker sjunga. Fåglarna representeras av instrumentalisterna. I denna mening kommunicerar kungen mera entydigt med flöjten i sång nr 3, med cellon i sång nr 4, med klarinetten i sång nr 6 och med violinen i sång nr 7. I övrigt är instrumentalstämmorna utformade som kommentarer till kungens psyke. Slagverkaren är kungens vårdare och terapeut. / - - - /
…att vi alla är galna och att utfallet blir en fråga om proportioner. Samtidigt lämnar föreställningen allt dokumentärt underlag; kungen lyfts bort ur sitt historiska sammanhang och blir myt och symbol. Gestaltad i konst blir det faktiskt möjligt för kungen att representera folket, på gott och ont, i dessa ords mest sanna och konsekventa mening. (Att detta aldrig får hända i verkligheten tillhör kungadömets inbyggda tragedi.) Samtidigt har text och musik lagt en försonande ram kring den galne kungen; föreställningen har en grundton av värme, empati och medlidande. Där galenskapen finns, finns också förlåtelsen.
Dark Angels (Text av Gunno Palmquist) Peter Maxwell Davies sätt att 'kombinera medeltida mysticism, modernistisk stränghet och glad tillgänglighet' kommer här till uttryck i den återkommande recitativiska inledningen och i den efterföljande tolvtonsbaserade väven i en flytande rytmn av udda taktarter. Tillgängligheten, om än inte särskilt glad, ligger i den dramatiska behandlingen av och närheten till texten. Text och musik tränger sig på som en kylig och mörk upplevelse utan att man 'förstår' eller behöver 'förstå'.
