Crave
Cinnober Teater
Cinnober om Crave
När Cinnober Teater för första gången tog sig an en brittisk pjäs var det med en text som framstår som en av 90-talets viktigaste inom inte bara brittisk utan också europeisk dramatik. Crave har spelats i många länder.
Under Sarah Kanes korta karriär som dramatiker fanns en stark utveckling, där hon tog avstamp i det klassiska välgjorda salongsdramat och gick mot en alltmer uppbruten form. Bara rummets konkreta enhet som teaterscen återstod till slut, efter att tidens och handlingens enheter för varje ny pjäs blev alltmer upplösta. Mer eller mindre rytmiska repliker kretsade kring de stora ämnena liv-död-kärlek-svek-skuld-skam-offer-förövare.
Denna utveckling verkar hamna i teatertextens slut, i dramatikens ändstation. Men det Sarah Kane gör är istället att peka ut de utvecklingsmöjligheter som dramatiken har. Det finns en stark tilltro till teaterns uttrycksmedel och till teaterns arbetare i hennes texter. Kanes texter utstrålar en tro på teatern som konst, men hon vet också mycket väl vilken teater som inte fungerar, den som inte har någon verkan, den teater som med smarta knep försöker förföra åskådaren med en estetik som redan förbisprungits av andra konstarter.
Efter Sarah Kane (och några andra under 90-talet) har det blivit svårt att skriva enligt den naturalistiska mallen. Den teater som har något att komma med, verkar Kane säga, är den som spelar på publikens nervsystem, som går vägen genom magen, samtidigt som den inte gör avkall på den litterära kvaliteten i materialet. Teatertexten är poetisk litteratur. Hon ville göra erfarenhetsteater, "experiental theatre" där målet är teaterbesökets omvälvande upplevelse.
Sarah Kane är inte ensam om att sträva efter att vidga teaterbegreppet, men hon är en av de få som lyckats undvika de vanliga fallgroparna för en dramatikers försök i utvecklandet av formen. Kane har dramahistorien i ryggen och alla verktyg i sin hand. Hon har en förståelse för uttryck och verkningsmedel. Hennes texter är mycket mer än form, de är fullbordade verk, genomärligt skrivna och nakna beskrivningar av hur hennes värld såg ut. Det är hennes personliga gestaltningar av kärlekens möjligheter.
Rikedomen i Sarah Kanes texter gör att tolkningarna och framför allt möjligheten till olika typer av gestaltning blir många. Det faktum att hon dog ung, vid 28 års ålder, med fem efterlämnade fullbordade pjäser, spär på den mytbildning som marknadsför hennes plats bland de stora författare som dött unga. Men efterhand är det inte hennes självmord eller hennes livshistoria som är poängen. Det är texterna som hon lämnat åt eftervärlden. Det är hög tid att hon spelas för det hon åstadkom inom modern teater.
