Yantra
-
“Allkonstverk fritt från pekpinnar
Borås Tidning 1999-11-10
Rolf Haglund
Sida: 5
En vacker dans- och musikföreställning kring geometriskt uppbyggd konst.
Titeln "Yantra" låter ana en djupare magisk och meditativ avsikt än den rent estetiska - yantra är ett geometriskt diagram använt som mandala i hinduism och tantrism och anvisar olika vägar in mot ett centrum, representerande gudomen.
På central plats, den fjärde, bland de nio delar föreställningen omfattar, möter vi också begreppet kundalini, "ormkraften", som anses representera den speciella feminina energin i hinduismen med mål att genom meditation nå översinnlig kraft och förlösning. Senare delar betitlas axis mundi, "världsaxeln", vesica, ett begrepp för nirvana, och sist helt enkelt roten ur 2, begreppet för snäckans eller solrosfrönas virvelform, rörelsen in mot ett centrum.
En djupare avsikt finns alltså i denna strikt abstraherade "geometri", i bild av konstnärinnan Anita Gordh, omsatt i musik av de båda kvinnliga jazzmusikerna Nina de Heney på kontrabas och Biggi Vinkeloe på sax och flöjt och i koreografi och dans av Floke-medlemmen, Maria Mebius Schröder.
Själv var jag helt oförberedd på denna djupaspekt men insåg tämligen omgående en estetik som låg bakom GAN:s "gudomliga geometri", Malevitjs och Kandinskys måleri och Bartóks musik, kort sagt ännu ett prov på en ung generations närmande till en stor men försummad andlig dimension i konsten.
Den timslånga föreställningen togs emot tämligen svalt av den fulltaliga premiärpubliken, och det medges att det var en hård nöt att bita i, en feministisk konst som verkligen gav järnet, bortom alla tendenser till nyandligt flum. En ren, absolut skönhet förenades med en genomarbetad medvetenhet om denna konsts medel och mål - med resultat som måste komma att räknas som ett av genombrotten för en konstnärlig förnyelse inför nästa millennium. I ett slag går unga artister in i det gångna seklets mest esoteriska skrymslen och gör på den grunden ny stor konst på helt egna villkor.
I dansen ser vi poser vi känner igen från Nijinsky och fridansens pionjärer övergå i ny abstraktion. I musik förmår de båda musikerna fånga ett lika brett perspektiv med en återhållsamhet som sakta, sakta låter skruven dras åt, inte mot frijazzande uppspräckning utan mot nästan andlös extatisk stillhet. Ljusspelet med Anita Gordhs bilder växer på samma sätt under ständig förtätning.
På ett beundransvärt sätt är föreställningen helt fri från pekpinnar - förutom de nämnda titlarna som jag hittade först hemkommen i ett utlagt blad som jag råkade ta med mig. Ljussättare, kostymör och producenter gjorde lika väl ifrån sig. Atalante bjuder de kommande veckorna på det bästa prov på allkonstverk jag upplevt.
”
Rolf Haglund Borås Tidning 1999-11-10
-
För att se recensionen tryck på miniatyrbilden nedan.
01_jpg_300x300_q85.jpg)
Jan Bergman Arbetet Nyheter
Artiklarna publiceras med särskilt tillstånd från tidskriften och författaren
01.jpg)
