Under my feet
Atalante
Levande lik i garderoben
Några funderingar över svanars förekomst i en fri festival.
Kanske började det hela med en obestämbar saknad. Ungefär som den där känslan som kan dyka upp när man inser att det var fel docka som slängdes bort när man röjde i garderoben. Den klassiska dansen har sin egen garderob, sina egna vackra lik. Jag ville glänta lite på dörren, titta en gång till på de där kvinnorollerna. De som iklädda tyll och trikåer dansar och dör, gång på gång – Svandrottningen Odette/Odile, Giselle och sist men inte minst Svanen.
Den döende svanen associeras ofta med 1800-talets klassiska verk, men när Fokin skapade solot 1907 var en del i den modernistiska yran och ett tydligt avståndstagande gentemot den klassicism som upplevdes som stel och föråldrad. Den initierade kan se detta på svanens fria armrörelser.
Svantanken är mitt bidrag. Nog verkar det som om de flesta dansare har en svan inom sig, vad en svan nu är… En svan är i alla fall inte bara en kropp i djurkostym, en förtryckt, passiv, kvinna från 1800-talet, vars ben betraktas med åtrå av männen i publiken. I dans är det faktiskt helt ok att titta på ben. Kvinnorna som dansade den klassiska balettens roller var sin tids superstjärnor. Varför ska de reduceras till ”passiva objekt”?
Senast 2002 rasade en svandebatt i Danstidningen, vilket kanske vissa upplevde som ett plaskande i en ankdamm, men grundfrågorna är väsentliga. Debatten hade sin upprinnelse i en understreckare i SvD (26 april 2002) där det bla stod ”…majoriteten av publiken består i dag av kvinnor, av vilka allt fler upplever de passiva svankvinnorna som en provokation”. (Om det är huvudroller, mellanpartier eller kårsvanar som provocerar mest framgår inte.) Vidare kritiserar skribenten hur en recensent (i slutet av 1800-talet) skrev om en ballerinas vackra ben, vilket i Danstidningen (nr. 3/02) bemöts med: ”Kroppen var då och är än idag, dansarens instrument och jag är själv till exempel en stor beundrare av Sylvie Guillems välformade ben och skriver gärna om det. Inte för att jag skulle vilja ha dem kring mina höfter, utan för att de accentuerar…”.
Det blir svårt, för att inte säga omöjligt, att se en dansare som ett passivt objekt. Detta oavsett vilka roller en dansare gör. I den ovan nämnda svandebatten var det ingen som frågade någon dansare hur det egentligen är att vara svan. Det kan väl inte vara så att de trodde att vi inte kunde prata eller tänka… Jag har själv varit en sådan där kårsvan, som sprang ljudlöst (nåja) och rörde armarna som en fågel, stod blixtstilla, för att sedan byta fot och sväva unisont runt scenen. Pröva gärna själv att springa fort, för att sedan stå helt stilla med utåtvridna ben, med armen vackert böjd i exakt vinkel över håret, utan att darra, utan att flåsa, utan att förstöra helheten. Vi var inte passiva, men vi var solidariska.
Av dessa tankespår som pyser ut ur garderoben, finns några fragment med i Under my feet – och så ska det vara, det obekväma, frågorna som ingen vill ställa, måste ju få plats någonstans.
Något svar på vad en svan egentligen är ges nog inte på Atalante under festivalen. Snarare är det fråga om en mångfald av uttryck, som alla inrymmer både frågor och svar. Inte heller vet jag om svanen blir fri av att vara på en fri scen. 1996 gjorde jag en parafras på Fokins svansolo, den gången dog svanen, de blodiga tåskorna dinglade från taket. Men jag har ändrat mig, eller om det är tiden som snurrat några varv. Jag vill inte längre att den ska dö, svanen.
Astrid von Rosen, konstnär
och en av de som var med om att förverkliga dans- och performancefestivalen Under my feet
