Extasis
I "Extasis" glider de två dansarna, iförda regnrockar, runt till Bernad Hermans musik. Användningen av Hitchkocks favoritkompositör och regnrockarnas uppvikta kragar som döljer ansiktena får dem att se ut som privatdetektiver som om och om igen fångas upp av strålkastarljus. Resultatet blir en ironisk blinkning mot Hollywoods klassiska thrillers. Men verket har också en sexuell ambivalens eftersom båda dansarna har stora tyllunderkjolar under regnrockarna.
- Första speldatum:
1986-12-12
på MDT
- Längd: 25 minuter
- Genre: Dans
-
“I slutavsnittet står Monier som en blottad fetisch i kallt lysrörssken, förnedrad och helig. På hennes armar korsfäster sig Goel Ruecht oupphörligt som i en feberdröms upprepningar, tills de sjunker ner till Den sörjande moderns viloläge, genomlysta. Deras väg till det heliga är blasfemins, men inte desto mindre kommer extasen.” Horace Engdahl Dagens Nyheter 1986-12-13
-
“I Extasis blir det motsägelsefulla mellan orkestermusik av Bernard Hermann, Hitchcocks filmtonsättare, och en krucifixanknytande rundgående förflyttning fängslande och oroande.” Ulla Britt Svenska Dagbladet 1986-12-15
Medverkande
| Koreografi | |
|---|
| Dans | |
|---|
| Scenografi | |
|---|
| Ljusdesign | |
|---|
| Musik | |
|---|
