Lögnsolo

Gunilla Witt Dans & Poesi

"Jag lever mitt liv på låg nivå. Kräla, säger min rygg till mig, kanske inte bara för sin egen skull utan också för att jag ska börja se det osynliga. Så jag krälar, kryper, rullar och betraktar världen underifrån. Att ligga på golvet och försöka kommunicera med dem som står är intressant – bådas osäkerhet inför det kroppsligt uppenbara: Du där uppe och jag härnere.
Det lockade mig att använda detta perspektiv i min dans. I mitt förra stycke Det lyser på gränsen försökte jag skapa ett obekvämt seende. En av dansarna var placerad för långt bort från publiken för att helt kunna uppfattas och en annan stod för nära.
Betraktarens läge intresserar mig och jag försöker undvika teaterrummets automatiska perspektiv där publiken ska se bra och sitta på lagom avstånd. Jag strävar hellre efter att uppnå en njutbar osäkerhet."
Gunilla Witt