Passage

Eva Ingemarsson / Rubicon

I livet finns en bubbla som inte vill brista.
Att slita och dra, försöka nå, var går gränsen till att skada?
Men jag dör för dig. Då duger jag, kom…!
En föreställning om en liten del av det stora livet.
Långt bort vid horisonten kommer ljuset och människorna.

Så såg Passage ut för ett år sedan. Jag hittade dessa meningar och många fler i anteckningar som jag då gjorde för att inte tappa bort de första idéerna. Föreställningen blev sedan tydligare undan för undan. Istället för ord började det bli små streckgubbar i anteckningsblocket och jag började tänka mig scenrummet och formationer där.

Jag fick syn på en telefonstolpe som låg på marken och blev inspirerad att arbeta med den tyngd och de geometriska former och vägar som flera förkortade stolpar kan bilda på scengolvet; en scenografi som laddar upp taket och golvet med sina raka rena linjer. Dansarna finns mitt emellan detta och rummet förändras beroende på hur de rör sig.

Vid det här skedet, när det börjar bli en mer färdig föreställning, så tar den också sina egna vägar beroende på vilka dansare som är med, beroende på hur rörelser, musik och scenografi verkar tillsammans, hur dynamiken känns och hur tydligt det går att få fram just den stämning som jag tänkte på från början.

Jag söker rörelser som känns så rena och äkta som möjligt för mig och som kan visa på stundens allvar och lätthet. Det är gester och rörelser som på ett sätt känns vanliga och nära vardagen men som kan ses på nytt sätt i ett annat sammanhang.

Dansen kan ge oss tillgång till en inre värld av tankar och känslor som vi ofta inte är medvetna om, men som är centrala i vår upplevelse av oss själva och världen.

Eva Ingemarsson