Hyllning till Isadora - Lilly Zetterberg & Roland Pöntinen
Musik i Syd / Dansstationen / Salomon Smith Kammarmusikförening
Var och en som uppför Isadora Duncans danser måste på ett trovärdigt sätt bli Isadora. Lilly Zetterberg gör oss genast lugna när hon tar de första stegen på scen. Hennes rörelser är trovärdiga, inte bara vackra. En värld uppstår som genom ett trollslag, den idealvärld Duncan strävade mot med sina solon till romantisk musik.
Vi ser i Lilly Zetterbergs dans inte bara en ung artist som behärskar sin kropp och sina uttrycksmedel. Vi ser en flik av det drömda Hellas där källnymferna lekte. Vad är dans? En förvandling av kroppen och ögonblicket, så att något osynligt – en dröm, ett minne, en känsla – uppfyller rummet.
Lilly Zetterberg ger mening åt den armarnas poesi som är så viktig i denna koreografi: de öppna, jublande poserna och den skygga gracen men också uttrycken för värdighet, passion och trots, det som gjorde Duncan till en frihetssymbol för både kvinnor och män
KORT OM LILLY ZETTERBERG: Lilly Zetterberg är utbildad vid Kungliga Svenska Balettskolan i Stockholm och Boston Ballet School och arbetar nu som frilansdansare med Isadora Duncans koreografier som specialitet. Zetterberg har dansat för Kathleen Quinlan i Lilla Baletten i Stockholm och har även studerat med flera tredje generationens Duncan-dansare runt om i världen.
KORT OM ROLAND PÖNTINEN: Roland Pöntinen är en svensk pianist och tonsättare. Han debuterade 1981 med Kungliga filharmonikerna och har sedan dess uppträtt med de flesta av de stora symfoniorkestrarna i Europa, USA, Korea, Sydamerika, Australien och Nya Zeeland.
OM ISADORA DUNCAN: Isadora Duncan (1877–1927) och hennes danskonst var utgångspunkten för den moderna dansen och formade även synen på den "nya kvinnan". Hennes dans, uttryck och koreografier går i arv från en dansgeneration till nästa – från Isadora till hennes elever "The Isadorables", som i sin tur undervisade nästa generation – och så förs dansformen vidare fram till idag.
Hon propagerade för kroppens frihet och för varje kvinnas rätt till kroppsligt, moraliskt och politiskt självbestämmande. De danser hon skapade var sammanställda av enkla, naturligt flytande rörelseformer till vilka hon lät sig inspireras av musik eller naturupplevelser. Musiken föreföll henne vara en symbol för kosmisk harmoni och därmed var för henne musik och rörelse oskiljaktiga i dansen.
Hennes kostymer var tunna, fladdrande klädnader, ungefär som grekiska chitoner, som i rörelsen formade sig helt efter kroppen.
Den enda scenografin vid hennes framträdanden var ett tungt, mörkblått fondskynke. Alltså gestaltade Isadora rummet blott med sina rörelser, med ljuset och med fondtygets linjespel, anpassade till varandra för att ge en fullödig helhetseffekt. Precis så som teaterreformatorerna önskade.
ARRANGÖR: Musik i syd & Dansstationen, Salomon Smith Kammarmusikförening.
