Götaplatsens trappor III
Zac O’Yeah sammanfattar Atalantes hela kulturnattaprogram i Unga Atalantes tidning:
Kulturnatta blev utan tvekan en publikmässig succé, överallt rapporteras god stämning, en nyfiken publik som lät sig roas, förundras och plågas. Unga Atalante hade i förhandsreklamen utlovat nya och oväntade scener, en blandning av högt och lågt, att inte stryka publiken medhårs " e n utmaning av krämarstadens evenemangskultur". Kul T sammanfattar här känslorna och tankarna om denna blandade och annorlunda meny.
Redan vid Lögnsolot klockan 22 fick publik avvisas. Platserna räckte inte till. Föreställningen dansades denna gäng av Tina Andersson, som med kort varsel ersatte koreografen Gunilla Witt. Denna version av Lögnsolo hade en något annorlunda karaktär än föreställningen på Eriksberg, scenrummet var annorlunda, mörkare i karaktären, gräset där nere mer som en halvö, med lös förankring i världen under åskådaren, och rörelsemässigt var den varsamt överflyttad till Tina Anderssons personliga uttryckssätt; hon förmådde helt att ge dansen den laddning och spänning som finns i Gunilla Witts koreografi. Det är synd att publiken inte fick fler tillfällen att se denna uppsättning av Lögnsolo.
Den utströmmande publiken kunde i foajén betrakta Peter Davidssons tjocka oljemålningar inspirerade av ett rymdens landskap, men djupet och ibland själva fragmenteringen gav en känsla av att konstnären snarare var ute efter att fånga en inre än en yttre rymd. Ett staffli förvandlat till en kälke bidrog till att förstärka rymdkänslan.
VANILJDRÖMMAR OCH ELEKTRONMUSIK
En del av danspubliken blandad med nytillkomna besökare kunde sedan höra sångerskan Katarina Karlsson framföra sina underbara sånger u r "Vaniljdrömmar" mitt i Lögnsolo-scenografin. Med publiken klängande på ställningarna, med det perspektivet, och med Katarina Karlssons humoristiska presentation blev det lite av gårdsmusik över upplevelsen, även om sången och musiken var på en helt överlägsen nivå.
Men Unga Atalante hade fler skrymslen att bjuda på. På herrtoaletten fann man således en elektronmusikinstallation med plats för åtminstone tio öron om man räknade hörpropparna hängande från taket, fast långt färre åhörare garanterade redan det trängsel. Den tickande Macintosh-datorn laddades med ljud från foajé och scen som bearbetades genom kompositören Niklas Rydéns försorg. Men man kunde även höra en komposition av den unge Olof Persson, som med nyfikenhet och experimentlusta i bästa Cage-stil be- arbetat en kortvågsmottagare med hammare, nyckelknippor och kroppsrörelser för att åstadkomma induktivt och kapacitivt utlösta glidningar i frekvens och volym.
På annan plats i samma rum fanns också "One man show"— en genialt enkel installation signerad Lars Persson, som till åskådarens stora nöje effektfullt och drastiskt förvandlade subjekt till objekt, jaget till överjag, privat till offentlighet.
RUBICONPÅSLUTTANDEPLAN
Vid midnatt framträdde Rubicon/Stadens dansare på Konstmuseets trappor inför 300 åskådare, som vanligt vid dessa framträdande utlämnas publiken till egna reaktioner och slutsatser — alla känslolägen från "tjejer som fjantar runt, kanske något för kulturellt för oss" till "en fantastisk upplevelse". Men det bjuder Rubicon på, inte bara på Kulturnatta...
Gitarristen Magnus Falck-Wahlström fängslade en publiken i en överfull foajé med sitt skönspel. Tyvärr blev han ensam företrädare för den planerade maraton- konserten, men ingen av åhörarna hade anledning att känna sig missnöjd för det.
BYBALETTEN HÅRT TRÄNGD
En förväntansfull publik lotsades sedan genom nödutgången till nattens lika anspråkslösa, som mest överraskande scen. Sjuttiofem personer ihopträngda i ett soprum!!! Här bjöds man på Bybalettens avantgardistiska resa genom pizzans fyra årstider, en upplevelse onekligen både för syn, hörsel, lukt och alla därmed sammanlänkade sinnen.
Huruvida den trasslande bergsprängaren ingick i den kulturella provokationen, låter vi vara osagt, men efter en förvirrande inledning strömmade något som liknade Vivaldi ut ur en minimal kasettspelare. När skinkan så småningom strimlades under fötterna på en skridskoförsedd dansare steg jublet, och då pizzan tillreddes med skärbrännare sög det i magen på åtskilliga. Men att ge upp för sina känslor var inte att tänka på; publiken fanns överallt utom på det minimala utrymme framför soptunnorna där Bybaletten med sedvanlig finess framförde sitt senaste — men säkerligen inte sista — verk.
FILMSUCCÉ
Martin Bröns och Zac har onekligen fått snurr på sin GAFF (uttydes Göteborgs Alternativa Filmfestival). Efter kultur- nattas succé med över 120 åskådare i salongen — mellan kl halv tre och halv fyra på natten! — lär det bli ett återkommande arrangemang på Unga Atalante. Filmerna var verkligen smala, udda och kontroversiella och mellansnacket sköt- tes professionellt. Bland de verkliga höjdpunkterna fanns ett par filmer från 40-talet: "Så besegrades Adolf' av Bengt Rydén bl a. Men priset togs ändå av den unge — 8 är! — Hannes Rydén vars tecknade filmer är ritade och animerade på dator. 1 salongen visades de på en 12 x 15 cm stor dator- skärm(!) och rev ner både skratt och applåder. Till mina absoluta favoriter hörde den tio sekunder långa "Själen som ramlar ut" och en film om "Dryckens väg genom kroppen". Han blev en värdig vinnare av festivalens pris. Men jag skulle också vilja ge ett hedersomnämnande till festivalens sista film, en blivande feministisik klassiker. Den då något trötta publiken visste inte hur man skulle reagera på det minutlånga helt svarta avsnittet i mitten, en filmvärldens svar på musikstycket 4" 33. Den tål att visas igen!
Till de inställda aktiviteterna hörde melodramen av Teater Kolibri, dessa hade under natten redan avverkat två föreställningar på Blå Stället och Lilla Teatern, men det gives flera tillfällen i oktober under Varieté Atalante att se gruppens otroliga förmåga.
NÅGRA FRÅGETECKEN TROTS ALLT
Slutligen — Kulturnatta lär väl på ett eller annat sätt bli ett återkommande arrangemang, uppslutningen verkar ha varit god i hela centrala stan. Men frågan infinner sig — måste det verkligen till den sortens evenemang och jippon för att kulturlivet skall få plats i Göteborg? Och skall man som någon krönikör gjorde jämställa Kulturnatta med en ölrunda?... Har folk fått upp ögonen för att det faktiskt finns en rik flora av etablerad kultur och inte minst motkultur i den här stan, som lever varje dag, varje kväll, varje natt, inte bara när det görs evenemang av det hela? Det återstår att se. Unga Atalante förde i alla fall kulturen ända fram till gryningen...
