Dig som jag anropar med fasa

Birgitta Egerbladh / Barbro Smeds

I Dig som jag anropar med fasa utforskar Birgitta Egerbladh och Barbro Smeds kärleken och mannens längtan efter kvinnan. De utgår från de deltagande skådespelarnas kroppar och deras första instruktion till skådespelarna var: Betrakta er nu som dansare.

Verket är uppbyggt av rörelseimprovisationer och text, från skådespelarna själva och skiftande källor som insändarsidor, Bibeln, Oscar Wilde m.m.

Temat i föreställningen är hämtat från en aria (tolkad av Maria Callas) ur operan Vestalen av Gaspare Spontini.

Dig som jag anropar med fasa
fruktansvärda Gudinna
hör mig då äntligen
låt mitt stackars hjärta få andas igen.
Nu när du ser mina plågor
min upprördhet, mina motstridiga viljor
så ber jag dig; Låt det få vara nog
blott du kan släcka elden som brinner i mig.
text: de Jouy