Och tiden försvann med solen

Peter Schuback

Peter Schuback om Och tiden försvann med solen:

Denna sonat är ett försök att nå ett skulpturalt lyssnande: ett lyssnande seende där innebörden och hela verket kan uppfattas samtidigt som ett block och inte i efterhand med tidsaspekten som ledande faktor. En interpret, en spelare kan till viss del genom sitt vertikala, harmoniska lyssnande avskaffa delar av tidsuppfattandet. Genom tonbildningsförmågan kan den spelande uppfatta, höra, hela verket hela tiden, hela historien och uttrycka det i tonens väsen.

Sonaten inleds med ett expresivt sökande. Ett flertal idéer och strukturer ställs mot varandra. Likt ett datavirus förändrar strukturerna sig själva under verkets, tidens gång.

(ur programmet till Tidens Oordning - 3 verk, 1988)