on point(s) only
-
“on point(s) only står stilla och lyssnar, förnimmer och anar sin kropps vibrationer, justeringar och skälvningar genom, tvärsöver och innanför subjektivitetskärnans och kroppens yta." Det hävdar koreografen Cristina Caprioli i den milt sagt intrikata, svårforcerade essä som numera närmast traditionsenligt bifogas hennes verk. Den verbala snårigheten står lyckligtvis i omvänd proportion till hennes koreografiska kristallklarhet.
När jag efter föreställningen läser det ovanstående stycket om lyssnande stillastående, ser jag plötsligt Per Sacklén framför mig. Det vill säga ett långt solo mitt i "on point(s) only" där han bara står på två lätt böjda ben, som i tai chi, och till synes orörlig ändå får kroppen att vibrera under fem skälvande minuter. Vid några magiska ögonblick lyckas Per Sacklén rentav vidröra det där som T S Eliot beskrivit som den "roterande världen stilla punkt".
Rörelsemässig reduktion har länge tillhört Cristina Capriolis huvudspår som koreograf. Hon har sällan reducerat mer än i nya verket "on point(s) only", som hade premiär på Atalante i Göteborg i höstas. Nu visas den på Moderna dansteatern under en ovanligt, föredömligt lång spelperiod; carpe diem fram till 5 maj.
Ingen scenografi att tala om, inga spektakulära kläder, ingen berättelse att haka vid för publiken. Desto mer utrymme för de fyra dansarna, som uppträder efter varandra i olika figurationer i till synes slumpmässiga tablåer. Som vanligt har Caprioli samlat ihop fyra lika suveräna konstnärer som distinkta hantverkare: Annika Hyvärinen, Kristine Natalie Slettevold, Tobias Hallgren och min personliga favorit, Per Sacklén.
Naket och avskalat, sånär på två stora skärmar på scenens långsidor där digitalkonstnären Panajotis Mihalatos projicerar digitala, oscillerande mönster. På scen finns dessutom en kamera som digitalt omvandlar dansarnas rörelser på skärmarna. Ett vackert, eggande försök att reducera människan till nollor och ettor.
Abstraktionsnivån är himmelshög, närmast skylös i "on point(s) only". Det är ett seriöst, genomallvarligt, uppiggande oironiskt försök att gestalta ren rörelse och rent stillastående, helt utan rysch och pysch och publikfrieri.
Det är en dansessä, på gott, på gott. I en tid när inte bara dansen, utan konsten, litteraturen, media och hela vårt samhälle alltmer genomsyras och infiltreras av den så kallade förmenta verkligheten - vad är dokusåpan om inte fiktion? - är Cristina Caprioli en av få koreografer som vänder blicken åt rakt motsatt håll. Hon ägnar sig åt ett slags rörelsemässig grundforskning. Och som i all grundforskning leds ibland rörelsen in i återvändsgränder. Men det är inte samma sak som misslyckande. Inte alls.
I jämförelse med Capriolis förra, snarlika koreografi "Very very" är "on point(s) only" mer spretig, mindre renodlad och även mindre medryckande. Så var "Very very" en av den svenska dansens höjdpunkter på 2000-talet. "on point(s) only" är en syn som bör skådas och skärskådas, av alla som fascineras av dans, T S Eliot eller bara av känslan av att vara - här och nyss.”
Örjan Abrahamsson Dagens Nyheter 2007-04-10
Artiklarna publiceras med särskilt tillstånd från tidskriften och författaren