Uppvind
-
“Uppvind bygger på en allvarlig idé, men är snarare antiopera än opera. Det var kanske så här londonborna kände sig år 1728, då John Gays ”Tiggaroperan” uppfördes och slog rekord i popularitet. Gay var nästan musikalisk analfabet, men han lyckades plocka ihop en mängd kända visor av alla de slag, och dra ihop dem till en historia om ondska och godhet i sin tid. Kurt Weill och Bertold Brecht lät sig influeras av Gay. De skapade ”Tolvskillingsoperan” i sin tidsanda liksom Niklas Rydén, som nu i sin tur låtit sig inspireras av bland andra Weill. Det finns mycket Weill i hans musik, liksom mycket jazz och gammaldags schlager. Rydén själv nämner även Hasse & Tage, Tom Waits och Frank Zappa som viktiga influenser. Men berättelsen är nutida. Hursomhelst, är ”Uppvind” verkligen en ”vild och oförutsägbar nyopera”. Ibland hänger det ihop, och ibland känns det mer som varieté, men det är alltid fängslande. Inte en tråkig eller stum minut. Om inte annat, utmanas ens tolkningsförmåga hela tiden av behovet att förstå olika bisarra händelser och skeenden både i för- och bakgrunden. För sammanhanget och betydelsen av alla de skilda delarna är inte alltid helt självklart: dans, sång, projektioner, scenografier, ljudkulisser, de olika karaktärerna – det är ett pussel. Hela ensemblen har samarbetat i skapandet av ”Uppvind”, vilket säkert bidrar till det organiska intrycket stycket ger, trots sin längd och spretighet. Det är något av en paradox. På scenen tar man på sig varandras roller: en musiker eller dansare kan börja sjunga eller tvärtom. Effekten blir inte alltid så ”proffsig” eller ”lyckad” men däremot alltid intressant. Och ibland spränger aktörerna sina egna gränser. Ett exempel är ”han”, Gustaf Karlöf, med en rätt färglös röst och uppenbarelse, som till slut bryter sig fri från sina begränsningar. En annan är Niklas Rydén själv, som tar hela sin skapartalang, tar fan i båten och lyckas ro i land hela projektet, därtill på tämligen kort tid och med en ensemble som är ung och kommer från olika konstnärliga håll. De får fart på båten och resan går strålande. På något sätt är det urgöteborgskt – påminner om ostindiefararens bära eller brista metodik. ”Hon”, mamman, får en roll som är mer sammansatt än ”hans”, men här visar ljusdesignern Anna Wemmert Clausen oanade sidor, som såväl skådespelerska som körmedlem. ”Flickan”, Lisen Rylander, är för övrigt den stora begåvningen i sällskapet. Allt hon gör visar på en ovanlig talang; vare sig hon sjunger, spelar teater eller spelar saxofon/klarinett. Som instrumentalist är hon ett fynd. Om hon hade varit kille hade någon säkert plockat upp henne och redan gett henne tillfälle att verka i ett större sammanhang. Gör det, någon! Föreställningen ges fem gånger till. Det är lite rödvinsvänster och sjuttiotalsprogg över det hela (Nationalteatern!), men det är underbart när ett gäng vildhjärnor lyckas dra åt samma håll och ge så mycket ren underhållning till så många.”
Margaret Myers GT 2006-10-05
Artiklarna publiceras med särskilt tillstånd från tidskriften och författaren
