The Miss Monica Story

För ett år sedan hyllades The Miss Monica Story av kritikerkåren. Och nu är det dags igen. Under helgen får Göteborgspubliken åter chansen att se The Rainbunnies föreställning om den avdankade skönhetsdrottningen. Pjäsen speglar ett ämne som blir allt mer angeläget och aktuellt, säger titelrollsinnehaverskan Michele Collins inför nypremiären på Atalante. Miss Universum-evenemangen har på allvar flyttat in i tv-tittarnas vardagsrum och lockar miljardpublik. I den dagliga reklamen, samt samhället i stort, verkar yta ofta betyda mer än innehåll. Företeelser som förbryllar och fascinerar den kvinnliga trion bakom uppsättningen. Idén till berättelsen fick jag då TV4 för första gången, på bästa sändningstid, visade världsfinalen. Jag menar: Vilka ställer upp på sådana här saker och vad döljer sig egentligen bakom det där ständiga leendet? säger Anna Gustavsson, som gjort och framför musiken till performance-succén. The Miss Monica Story vänder på begreppen och visar en smått absurd baksida avutseendemyntet. Huvudpersonen, som en gång vunnit en lokal skönhetstävling i hemstaten Iowa, är inte längre så ung och vacker. 42-åringen vägrar acceptera tidens gång. I ett sista desperat försök att klamra sig fast vid det som en gång varit arrangerar hon sin egen tävling.Vi vill absolut inte driva med tjejerna som ställer upp i de här sammanhangen. De verkar ha väldigt goda världsförbättrarintentioner vilka tyvärr alldeles för ofta utnyttjas av pengahungriga arrangörer, säger Karin Flodhammar, vars 8-millimetersfilmer fungerar som en sammanhållande länk på scen. Förutom monologen, framförd på engelska och skriven av författarinnan Pamela Jaskoviak, och sångnumren så återges den före detta skönhetsmissens bakgrund via projektorduk. Hennes intresse för insekter och drömmen om att finna lösningen på cancerns gåta belyses. Monica utvecklas och växer under pjäsens gång. För att kunna hantera de förväntningar som ställs på kvinnor i dagens samhälle gäller det att vi klarar av att ta ett steg tillbaka och skratta åt oss själva och vår situation, konstaterar Michele Collins.