The Miss Monica Story
-
“Tung kvartett lyfter lättviktig show När Miss New York häromkvällen utnämndes till Miss America blev hon så glad att ansiktet nästan sprack. Det var hennes stora dag, men tittade man noga kunde man se att hennes ögon var alldeles torra. Hon var programmerad för vinst.
Kanske hade hon lekt skönhetsleken så ofta att tårarna tagit slut. Nästan lika väl rustad för utfrågningar och tacktal är Miss Monica, en 42-årig, rolig och sorglig karaktär som vuxit fram i samarbetet mellan fyra konstnärer. På Pusterviksteaterns första rad sitter två: filmaren Karin Flodhammar kör drömska super-8-filmer och har vid sin sida poeten Pamela Jaskoviak som stum representation av sin egen text. På scenen, i otaliga roller, musikern Anna Gustavsson och så Michele Collins som den förunderliga Monica. Via film, sång och skådespel följer vi hennes förberedelser inför skönhetstävlingen, vi deltar
i den lyckliga segerstunden och följer med ända till sängs när kvällen är över. Av en föreställning om kvinnlig skönhetshysteri kunde man förvänta sig en eller annan könskritisk släng, men temat behandlas här med de mjukaste silkesvantar. Pamela Jaskoviaks monologer är luftiga, för att inte säga tomma, fast det är inte heller på orden det hänger. Som i en moderniserad nummerrevy binds scenerna i stället ihop av musik, röster och rörelser. Anna Gustavsson (sång och slagverk) spelar lyhört med och mot den ljudhärmande, snabbrabblande Michelle Collins. Tillsammans har de en härlig scennärvaro och gjuter liv i de mest banala situationer. Med trådsmal handling blir utrymmet stort för infall, som när Miss Monica
långsamt hänger upp sin garderob och ur plagg efter plagg skakar fram nya ljud. I en annan underbar scen är hon på mingelparty och skrattar forcerat, med vantrivseln liksom klistrad över den extravaganta klänningen. Med små, meningsdolda detaljer tillåts Miss Monica, till skillnad från myten om bimbon,
rätten att ha både egenskaper och förtjänster, till och med intressen. Inte blev väl sista ordet sagt om skönhetsindustrin, men som underhållning räcker det långt. I kollektivet The Rainbunnies, som förhoppningsvis blir mer än en dagslända, finns den sällsynta mix som ger även lättgods viss tyngd.”
Sven Rånlund Göteborgs-Posten 1999-04-10
Artiklarna publiceras med särskilt tillstånd från tidskriften och författaren
